De svarta skogarna mumla br som psalmsång kring fädernas lutande kors, br och dovt som en vakande humla br bak åsarna tonar Avesta fors. br Än vindspelet knarrar vid gruvan, br och släggorna picka på hällarnas järn, br men spoven sover på tuvan, br och änderna vila på vilande tjärn. br br Nu ville jag girigt samla br all nejdens drömmande fägring och sång br och minnena, unga och gamla, br som sjunga i natt liksom livet en gång, br nu ville jag dofterna fånga, br som välla ur vårnattens jäsande brygd, br och föra dig med på min långa, br min ovissa väg, du min Folkarebygd. br br Jag går mellan lärkors nästen, br jag följer din ström, som i saktmod och ro br går fram mellan klippornas fästen br och sandiga brinkar, där svalorna bo. br Frid hägnar de vänliga Dalar, br men stenen står hög vid Brunnbäcks älv br och stolt i sin stumhet talar br om kraft, som i trångmål vet hjälpa sig själv.